Lotusfötter!

Lotusfötter/Liljefötter.

En kinesisk kvinna visar en av sina deformerade fötter.  

Bild NE

“Ska man bli fin får man lida pin” finns det ett gammalt talesätt som säger. Tyvärr ligger det nog mer sanning bakom detta uttryck än vad man först tror. Att nå den perfekta skönheten som tidens mode föreskriver har väl sällan inte helt varit utan plågor.

Alla kulturer har sina egna skönhetsideal som ska uppnås för att individen ska få en respekterad plats i samhället. Till detta hör såväl omskärelse som andra former av stympning. Medan det i väst var populärt med getingmidja eller silikonbröst var det, i Kina, ett måste att ha små fötter, så kallade “lotusfötter” eller "liljefötter". Det innebar att unga flickors fötter deformerades, framför allt i de högre samhällsklasserna, för att hon skulle kunna "bli" en gift kvinna. Dessutom höjde lotusfötterna priset vid "brudköp".
En flicka/kvinna med bundna fötter var beroende av käpp för att kunna ta sig fram, hennes gång blev ostadig och hon hade svårt att ta sig fram.
 

 

Att binda och deformera en flickas fötter var en lång process.
Fotbindning Bild: Wikipedia

 Det finns flera legender om hur de bundna små flickfötterna uppkom. Den vanligaste handlar om en konkubin från Sungdynastin (960-1280) som hade ett litet nätt utseende och tassade fram med små lätta steg, så lätta att det såg ut som om hon svävade på gyllene liljor. Hon levde upp till den tidens ideal och andra kvinnor såg på henne med avundsvärda blickar. De kvinnor som inte behövde arbeta (=gå) ville ha lika små fina fötter och därför började de linda dem.
Under 1300-talets mitt, då Mingdynastin tog över, spred sig traditionen med “lotusfötter” även till de mer välbärgade familjerna.

 

Röntgenbild av bundna fötter

Bild. Wikipedia

Trenden att linda friska barnfötter till lotusfötter spred sig snabbt från norra Kina och vidare söderut genom landet. I början var det bara hovdansare som band sina fötter, men med tiden spred det sig sedan till övriga hovet. När mongolerna tog över Kina under slutet av 1200-talet påbjöd de fotbindning, detta främst på grund av att kvinnorna blev svagare och därmed mer fogliga och kunde inte ta över tronen. En högreståndskvinna utan bundna fötter ansågs pinsam och tillhöra en lägre samhällsklass, därmed blev hon mindre attraktiv.

Kvinna med lotusfötter
Bild:theguardian.com

 Man började linda flickans fötter vid fem, sex, sju års ålder. Ju tidigare, desto bättre eftersom hennes skelett fortfarande växte och var formbart.
Det sägs att man först lät blöta flickans fötter i varmt djurblod blandat med örter. Detta för att allt dött kött skulle ramla bort. Sedan klipptes tånaglarna extremt korta för att de inte skulle växa in i foten. Efter behandlingen fick flickan en fotmassage och därefter man bröt de fyra mindre tårna på varje fot. Man lindade fötterna i siden- eller bomullsbandage som först hade legat i samma lösning som flickan haft sina fötter i. Bandagen virades runt de minsta tårna och drogs bakåt mot hälen. Bandagen byttes varannan dag och processen fortsatte i två år.
Då hade fötterna blivit ungefär 10 centimeter vilket var den ultimata storleken.

Jämförelse av frisk fot och lotusfot 

Bild: morbidoutlook.com

 

 



Hela processen var lång och smärtsam och en stor hälsorisk för flickorna som ofta drabbades av infektioner eller att tånaglar växte fel. Ville det sig riktigt illa kunde det sluta med att huden och köttet ruttnade bort och att en tå trillade av vilket kunde leda till döden eller att hela fotbindningsprocessen medförde att foten praktiskt taget dog.
Efter 8–10 år, när det inte längre var något mellanrum mellan hälarna och de invikta tårna, fick flickan byta bandagen mot skor. Dessa var ofta smyckade med broderier, guld och ädelstenar.

Bild: webb.folkbildning.net

Under mitten av 1600-talet tog Qingdynastin över makten. Manchuerna, som ledde Kina, tyckte inte om att man band flickornas fötter och började beskatta dem som utövade traditionen. Trots detta fortsatte traditionen fram till 1911-1012 då det blev officiellt förbjudet av änkekejsarinnan Cixi (1835-1908) som var en förgrundsgestalt för kvinnofrigörelsen i Kina. Traditionen fortsatte ändå och först 1940 förbjöds  den helt,då tog Mao Zedong åt sig äran.

 

Bild: reneeriley.wordpress.com

chinese-foot-binding-the-wuzhen-foot-binding-museum/