tisdag 29 april 2014

Äntligen, solen är här!

 

 
Bild: Målning av Claude Monet

 
Vill du bli solbränd?
På den frågan är det många som svarar ja. Visst ser det fräscht och friskt ut när solbrännan kommer på plats.
Det är inte så länge sedan som det var högsta mode att vara blek och vit i hyn. Fram till för ungefär hundra år sedan var det vanligt att överklassens medlemmar skyddade sig mot solen med hjälp av kläder som täckte kroppen och en stor skyddande hatt. För damerna var det dessutom självklart att skydda med ett parasoll. ( Bara ordet i sig, parasoll är en försvenskning av det fransk som betyder just skydd mot solen.)
 
Bild: Målning av Vincent van Gogh




Vid denna tid var allmogen ute på åkrarna hela dagarna i arbete och fick en gyllene färg i hyn i ansikte och på ben och armar.
När industrialismen utvecklades blev fler och fler anställda för arbete inomhus. Det medförde att de inte såg solen alls och att de därmed inte fick någon solbränna. De var lika bleka som parasolldamerna.
Då svängde modet sakta men säkert och det blev modernt att vara solbränd och kunna visa sin frihet att slippa vara inne i en fabrik och arbeta från morgon till kväll.
Denna värdering har vi fortfarande kvar trots att vi vet att det är viktigt för ljushyade att skydda sig mot solen för att undvika brännskador och ännu värre, malignt melanom.
 

Bild: Målning av Isac Grunewald
 
 
För visst vet vi att solbränna uppstår i huden när den utsätts för ultraviolett strålning som finns exempelvis i solljus och ljuset från UV-lampor i ett solarium. Solbränna innebär att pigmenten absorberar mer av ljuset, så att den ser mörkare ut.
Den ultravioletta strålningen från solen är starkast mellan klockan 11 och 14, därför bör man inte vara i direkt solsken utan solskydd vid denna tid.
All exponering för solljus är inte enbart negativt för huden. Solljus bidrar till produktion av vitamin D i underhuden, något som de flesta nordbor har brist av, åtminstone under vinterhalvåret.


lördag 19 april 2014

Smycka sig!



Woman from the Jos Plateau.  Northern Nigeria. Vintage postcard, IRIS / Hao-Qui.
Kvinna från norra Nigeria
 
Människor har  i alla tider ansträng sig på olika sätt för att göra sig vackra. Uttryckssätten varierar från tid till tid och från en kultur till en annan.
Det som är gemensamt för alla är kollektivet och dess gemensamma symboler. Medlemmarna har lika eller liknande utsmyckningar. Ofta består denna av lösa yttre ting men det kan också vara så att kroppen är dekorerad med ett definitivt uttryck som inte går att förändra eller återställa. I vår västerländska kultur har det varit vanligt att män tatuerat sig med färgpigment i huden. Numera är denna typ av tatuering vanlig både bland män och kvinnor.
Ett annat sätt att dekorera kroppen är piercing. Ringar i öronen är inget nytt medan eller ett smycke i naveln eller tungan känns lite mer modernt.
Sminkat oss har vi gjort i tusentals år, både män och kvinnor. Från början med olika mineraler från naturen men numera tar vi en tur till stan och köper det senaste i rätt konsistens och färg, allt efter den rådande trenden.
De som inte följer trenden kanske har valt den egna kulturens traditionella dekorering.

En sak är säker. Hur vi än förändrar oss på utsidan så är vi alla lika på insidan.
 
 
Indonesia | Old woman from Dayak Kenyah tribe, East Kalimantan.
 
Indonesien, Asien. Kvinna som tidigt i liver börjat
tänja på örsnibbarna med tunga örhängen.
 

Burma



 Kvinna från Burma med halssmycken i stort antal som inte går att ta av. 
Musklerna används inte och blir därför svaga.
 
The Apatani, or Tanii, are a tribal group of about 26,000 (approximately) in Ziro valley in the Lower Subansiri district of Arunachal Pradesh India.  It was customary for women to have holes in the sides of the nose, which they closed with plugs. The nose plugs and tattoos were once intended to protect daughters and women. In the past, the tribe’s enemies, the Nisi, often abducted young Apatani girls. By mutilating their daughters, Apatani mothers hoped that the Nisi would lose interest.

Apatanifolket är en liten grupp på cirka 25 ooo personer i Arunachal Pradesh i Indien. Hos dem är det vanligt att flickorna tar hål i näsan och sätter i träpluggar. Detta för att skydda sig mot andra folk som ex. Nisifolket. Dessa ville gärna föra bort Apanatifolkets flickor och könsstympa dem. Träpluggarnas funktion och speciella tatueringar skulle skydda kvinnan mot bortförande.

 Nagaland, IndiaMost of Naga people live in India, such as Naga Land of northwest India, states of Manipur and Arunachal Pradesh. On Myanmar side of the border live much smaller population of some 100,000 Naga-s. They spread around western Sagaing Division, from Patkoi range in north to Thaungdyat in south, from Indian border in west to River Chindwin in east.Image: Rudi Roels
 Bild: Rudi Roels

 En man från Nagafolket, Indien.
Han har tatueringar och smycken genomborrade i öronen.


 
Södra Etiopien. En kvinna från Surmafolket har både halsband och armband
men dessutom en dekoration i munnen.
 
Black Teeth - Lu hill-tribe woman - Vietnam. Black teeth are a cultural and traditional sign of beauty.
 


Vietnamesisk kvinna i svarta tänder,
en traditionell symbol för skönhet.
 
Sing Sing de Mount Hagen, Papua, New Guinea
 
Man från Papua Nya Guinea.
 
Africa, Fulani girl
 Bild: Timothy Allen
 
Fulaniflicka, Afrika. Tatuering skapad genom
att göra märken i huden.

  

 
 I Kina hade åtskilliga kvinnor s.k. lilje/lotusfötter.  
För att få "rätt" form började man tidigt att linda de
små flickornas fötter. 
 
 
 Brazil | Portrait of a Kaiapo Indian with lip plug and feather headdress. Amazon rainforest, Galera Caves area. | © Jesco von Puttkamer/Hard Rain Picture Library
 
Brasilien. Amazonas regnskogar.
Kaiapoindian med en plugg i munnen och fågelfjädrar i håret.
 
 
 
 
 
 
 
 
 


söndag 13 april 2014

Nylonstrumpan ett måste!


Bild:onedreammycloset


Under andra världskriget hade de flesta fullt upp med att överleva. De som hade hemstickade strumpor var glada över att strumporna värmde. De andra var utan.
Det var inte förrän efter andra världskriget som nylonstrumporna blev tillgängliga för det stora flertalet igen. Under kriget hade det bara varit möjligt att komma över dessa "delikatesser" genom byteshandel eller på den svatra marknaden.
 

Bild:Philosophy of Science Portal 


När det gick en maska på strumpan var det mer eller mindre en katastrof. Strumporna hade varit dyra i inköp och kunde inte kastas bort. Det gällde att fixa till maskan så att strumpan blev "gångbar" igen. Ett sätt var att lämna in strumpan hos något proffs, till stoppning.


Stoppsvamp Bild: husmorsskolan.blogspot.com
 

Ett annat var att fixa själv. Min mamma har berättat att hon som hade mellanblont långt hår hade det perfekta håret för att fixa maskan i strumpan. När lördag eftermiddag kom och dagens arbete var avslutat sågs vänninnorna hemma hos henne i det lilla rummet med kokplatta. Väninnorna plockade fram stoppsvampen, spände försiktigt upp strumpan (med maskan som eventuellt tidigare hade varit spärrad med en liten tvålbit) och drog sedan ett långt hårstrå från mammas kalufs. Sedan hjälptes de åt att plocka upp maskorna på strumporna med ett litet verktyg påminnande om en virknål med en liten spärr på.


Målade sömmar eller målade strumpor
Bild:The Very Thought of You
 
 

För den som inte hade några strumpor fanns bara ett alternativ kvar, fixa "strumpor" på annat sätt. Detta innebar att rita en snygg fin söm på baksidan av benet med en lagom mjuk penna. Denna lilla finess var svår att göra själv och då var det bra att kunna be väninnorna om hjälp. Ett annat alternativ var att gå till en skönhetssalong som specialiserat sig på denna service. För den som ville vara fin på jobbet kunde det vara ett bra alternativ att gå till salongen tidigt på morgonen för att fixa "strumporna" d.v.s. linjen på benet.
Ett annat alternativ var att måls benen i strumpfärg för att det skulle se ut som om damen hade strumpor på sig.
På 1950-talet började man tillverka strumpor utan söm. Det var bra tyckte många då sömmen av många hade ansetts som erotisk och utmanande. Linjen påverkade synintrycket så att benen såg längre ut.


söndag 6 april 2014

Klädkod!


Bild: bjdiary.wordpress.com

Vi är troligen många som kommit till en fest och upptäckt att klädseln känns fel. Trots att festen är både rolig och trevlig så kan vi inte slappna av. Lite som Bridget Jones, hon i filmen om en dagbok, som tror att det är maskerad och har klätt ut sig till kanin. Felet är att nästan ingen annan klätt ut sig.
Vid sådana tillfällen hade det varit bra med en inbjudan där klädkoden nämns.
I alla kulturer finns det en klädkod som gäller för olika tillfällen. En angivelse om önskad klädsel i en viss situation. Klädkoden är till för gästerna för att de ska känna sig bekväma när de kommer till festen. 



Klänning 1930-tal Bild: Livrustkammaren/Göran Schmidt

För att bli inbjuden till hovet krävdes hovärmar på damernas klänningar.
Under 1930-talet var det modernt att ha klänningens tyg skuret på snedden. Modellen fick då ett mjukt fall som gärna ville smyga sig in mot kroppen. Materialet var oftast siden och gärna mer urringad bak än fram vilket gav ögat en linje att följa ner mot släpet.
Klänningen ovan har anpassats till hovlivet som krävde gallerärmar och släp. För att modellen skulle vara användbar även i andra sammanhang han bäraren valt att ha löstagbara ärmar och släp dessutom är dessa delar sydda i ett billigare material än själva klänningen som är sydd i siden.



Bild: Wikipedia
Vissa klädkoder har varit etablerade under lång tid, men även i dessa fall påverkas de åtminstone till viss del av det växlande modet.
Vissa år är det på modet att bruden har kort klänning medan andra år ska den vara lång med släp.
Växlingarna mellan kort och lång klänning ändrar sig sakta men den vita klänningen består. Så har det varit i cirka hundra år.


Annika Falkengren vd för SEB
Bild.money.cnn.com


Personer en bit upp på karriärstegen har ofta eller alltid, kavaj. Männen i kostym och kvinnorna i en mer feminin variant med kjol/byxa och kavaj.
Det skulle kanske kännas mindre trovärdigt om en vd som kliver upp på podiet för att redogöra för företagets ekonomi i knäbyxor och väst trots att han ger samma info som hon/han skulle gjort med kavajen på. 



Bild: yancor.com
 

För inte alls så länge sedan var lappade och lagade kläder en självklarhet för den som inte kunde göra eller köpa nytt. Det var viktigt att vara hel och ren. Med det ökade välståndet kan de flesta skaffa nytt när det gamla är nött eller trist, det inte lika intressant att lappa och laga.
Nu köper vi och tar på oss trasiga, färdigfixade kläder.

Klädkoden har ändrats!