Bild: Kistamässan
Redan i slutet av 1800-talet började det att bli populärt att ha broderade bonader i hemmen, gärna med religiösa tänkespråk. Seden att hänga tygstycken på väggarna var inte ny men förr hade man sina bonader uppe till speciella helger för att dölja de sotiga väggarna. När helgen var slut togs bonaderna ner igen. Nu lät man bonaderna hänga uppe hela året.
De förekom först i s.k. herrskapshem där kvinnor med gott om tid gärna broderade.
Bild: Kulturtanterna
Populärt blev att brodera olika sentenser som Egen härd är guld värd eller Morgonstund har guld i mund.
Bonad med Snoilskycitat. Jugendmönster. Bild: Privat
Broderandet av dessa bonader blev vanligt att flera orsaker. Ofta förekom det att prästen eller prästfrun bildade syföreningar där unga flickor/kvinnor träffades och broderade. Ett annat sätt att sprida broderikonsten var genom skolan.
När textilslöjden infördes i skolorna fick småskolelärarinnorna tillfälle att lära ut broderikonsten. Då blev det vanligt att flickorna broderade bonader eller paradhanddukar som slöjdarbete.
Populärt text för sin tid. Jugendmönster. Bild: Privat
I norra Sverige var det vanligt med religiösa tänkespråk som förmedlade några allvarsord. Vid sidan av de religiösa tänkespråken trängdes de moraliserande som predikade förnöjsamhet och flit.
Drömmen om det egna hemmet och den lilla röda stugan är en annan typ av bonadstext.
Bild: Ond i Klinte
Det var med postorderkatalogerna och mönstertidningarna runt sekelskiftet 1900 som mönster till bonader spreds till en bred allmänhet.
År 1912-1913 visade Åhlén & Holm tre olika motiv i sin postortderkatalog för att tre år senare ha ökat sitt utbud till 31 olika.
Motiven var av skiftande slag, men blommor, änglar, skogs- och lantbruksmotiv tillsamman med människor i nationaldräkt och kyrkliga motiv var vanligast. Även den röda stugan med sjön i bakgrunden och kyrkan på höjden förekom ofta.
Bonaderna köptes med uppritat mönster ibland färdigfållade men garnet fick man skaffa själv.
Bild: Antikvärlden
Bonadernas glansperiod varade fram till 1920-talet då de fanns i snart sagt varje hem, vanligast bland torpare och bönder. Att brodera var den tidens fritidssysselsättning, men givetvis skulle andra viktigare sysslor vara klara först. Men att bara sitta om kvällarna, utan att ha något i händerna, var otänkbart. Lämpligt var då att fästmör och blivande husmödrar broderade för att ha väggbonader färdiga att sätta upp när man fått ett eget hem som skulle smyckas.
Bild: Jane Fredlund
Bild: Jane Fredlund
Bild: Jane Fredlund
Trots samma motiv är inte en bonad den andra lik, eftersom färgsättning och stygn gör dem alla unika. Någon har broderat med små fina stygn medan en annan har sytt lite valhänt.
Med tiden blev de broderade bonaderna omoderna utan skickades till lump eller trasmattor. Men tiderna ändras och idag säljs de broderade bonaderna på auktion, efter att tidigare ha sålts i en hög med tyger, ofta för en spottstyver.
Det är med bonaderna som med så mycket annat. Det har blivit tid för en omvärdering av detta kvinnliga hantverk.
Syjunta 1918. Bild: Bie runt förra sekelskiftet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar