måndag 27 februari 2012

Madeleine Vionnet, modeskapare av högsta rang!



Madeleine Vionnet, klänningen Basrelief , 1931

Madeleine Vionnet var en modeskapare som ofta och gärna jämförts med Coco Chanel.
Hon kom från enkla förhållande och började arbeta som sömmerska då hon var elva år. Tidigt gifte hon sig men äktenskapet varade inte länge och hon bröt upp och for till London. Efter denna utflykt kom hon tillbaka till Paris och hade erfarenheter av sömnad med sig i bagaget. I Paris arbetade hon för kända modehus som Callot Soeurs och Jacques Doucet och  1912 kunde hon öppna sin första salong, kallad  "Vionnet".



Under 1920-talet utvecklade hon siluetten, där hon utnyttjade tygets diagonal för att få plagget skulle en följsam form mot bärarens kropp. Kläderna skapades för att passa en slank, fast kropp som hållits i form genom rörelse, inte korsett.
Med dessa plagg nådde hon sina största framgångar på 30-talet, ett mode som hon till stor del satte sin  prägel på och som gjorde rättvisa åt hennes design.



 Madeleine Vionnet skapade inte sina modeller med tvådimensionell mönsterkonstruktion som de flesta andra designers gör. Hon provade alltid ut sina modeller på en trädocka, klädd med en enkel grov bomullsväv. När modellen, inspirerad av det klasiska Grekland, var klar, överförde hon den till naturlig storlek.



De tygkvalitéer hon använde var crepe de chine, gabardin och satin vilka var ovanliga till kvinnokläder vid denna tid. När hon beställde sina tyger begärde hon gärna extra breda tyger för att kunna drapera rikligt utan att det blev för många sömmar.

Bild: Annekata

Madeleine Vionnet var beredd att förenkla sina modeller, för att de skulle kunna produceras i en större skala och vilket medförde att hon revolutionerade modeindustrin. 
Helt plötsligt var det fler som hade ekonomiska möjligheter att skaffa sig något med hennes design samtidigt som flera av den tidens kända trendsättare, som Marlene Dietrich, Katharine Hepburn and Greta Garbo, bar hennes kläder.



Hon gjorde sig inte bara känd för sina draperade klänningar utan ställde dessutom till skandal då hon visade lösa dräkter som påminde om negligéer.
Vid mitten av 30-talet ändrade hon stil och och gick mot en mer romantisk riktning. Nu gjorde hon klänningar med förlängda kjolar i tyll och gas.



Hon har stått som inspiration och mentor för senare designers som också arbetat med tankar om elegans, skulptural form, rörelse och tidlöshet. Exempel på sådana designers är Jean Lanvin, John Galliano och Issey Miyake.


Sin sista kollektion visade Madeleine Vionnet den 2 augusti 1939  innan hon stängde sitt modehus eftersom nazisterna invaderat Frankrike.


Madeleine Vionnet föddes 1876 i Chilleurs-aux-Bois,
Loiredalen i Frankrike och avled 1975 i Paris.



Länk:

http://www.vam.ac.uk/content/articles/f/four-haute-couture-dresses-by-madeleine-vionnet/

söndag 19 februari 2012

Fingerborgen, en liten vän!



Vikingatida fingerborg Bild:  D Carlsson

Det sägs att medan Venus satt och sydde stack hon sig i fingret och gjorde sig därför en fingerborg.
"I ett skal av mässing innefattades hennes finger".
Fingerborgen har en lång och skiftande historia. Det är med den som så mycket annat som uppfunnits, när det finns ett behov så finns det också kreativitet.

Bild: Satellit

De första kända fingerborgarna kommer från Konstantinopel, från cirka 1000-talet. Man tror att denna praktiska lilla detalj har fått sin spridning från Mindre Asien.
På sin tid köpte man inte sin fingeborg utan gjorde den själv. Då behövdes något hårt eller fast material, som skinn eller metall, som höll emot när nålen ville in i fingret istället för i arbetet.

När man började man gjuta dessa "borgar" var det i Nürnberg, Tyskland och Frankrike som de första handgjutna fingerborgarna tillverkades.
Under 1500-talet när guld tillfördes från Afrika och den Nya Världen började man även att tillverka fingerborgar av denna ädla metall.

SYETUI, fingerborg och syringar, 18 k guld, Karlskrona 1808,  etui av skinn med gulddekor.
Bild: Stockholms auktionsverk
   
På 1700-talet var porslinsfingerborgar populära och tillverkades i Tyskland, England och Frankrike. Idag är de rariteter på auktioner och kan inbringa ett högt pris.
Före mitten av 1700-talet gjordes fingerborgar i två delar, toppen för sig och sidorna för sig. Efter mitten av 1700-talet skar man ut en rund skiva som man sedan pressade in i en form för att sedan få fomen av en fingerborg. Efter att detta var gjort svarvade man bort de ev. fula märken som blivit innan man började dekorera. De tidiga fingerborgarna hade ett mönster över hela sidorna medan några av de allra tidigaste var omade som bikupor.


Bild: Netauktion

Andra material som använts sedan förhistorisk tid till fingeborgar är elfenben. En fingerborg av detta material är omnämnt redan på 1300-talet. Det är hållfast och relativt lätt att dekorera.
Numera finns det fingerborgar i alla möjliga och omöjliga material, bara det fungerar.

Fingerborg av modernt snitt. Bild: TNKreativt AB

söndag 12 februari 2012

Glasögon eller brillor!



Det var sent 1200-tal när man uppfann glasögonen, var och av vem vet man inte. Ända sedan antikens Grekland kände man till att ljuset bryts i det slipade glaset. Araberna hade sina lässtenar, förstorande linser som man lade direkt på en text. I Italien, Venedig, hade man lärt sig att blåsa glas som var klart och gick att slipa till linser.

Glasögon från 1834  Bild: Susanne Almers

In till mitten av 1300-talet liknade glasögonen en stor monokel med handtag som man höll i. I början av 1400-talet nitade man ihop de sammanlänkade linserna som gick att klämma över näsroten, som en sentida pincené.
Ett riktigt stort steg i glasögonens historia togs sedan i början av 1600-talet. Då började man, i Nürnberg, att göra en innefattning i tunn metalltråd. Tråden bearbetades i handdrivna valsverk, som plattade till den och skapade den fals där glaset skulle fästas.
Glasögontillverkningen hade nu gjort språnget från hantverk till industri.


Bild: Glasögonspecialisten

Priserna sjönk och de som under 1700-talet hade en slant kunde köpa sig synverktyg. Glaset var av klen kvalitét, färgtonat och slarvigt slipat, men glasögon var inte längre en exklusivitet endast för munkar, lärda eller välbärgade.



I 1600-talets bildkonst var två av de främsta symbolerna för lättrogenhet åsneöronen och glasögon. Troligen beror detta på att effekten av glasögon var så genomgripande för vissa individer, att det hela kunde uppfattas som ren magi.
Många är de fördomar som förknippas med glasögon, några är förvirring och kortsynthet eller att vara i god tro. Det fanns till och med de som såg magi med glasögonen och trodde att man kunde se in i framtiden med hjälp av dem.



Bild från Keiths svenska blogg

 
Det fanns även de som trodde att glasögon gjorde att man kunde förstå skrift. I filmens värld är det vanligt att en skådespelare, ofta kvinnlig, som vill lämna rollen som den fula ankungen och istället bli den vackra svanen, fixar till frisyren och tar av de överdrivet stora glasögonen medan andra som vill se lite mer intellektuella ut skaffar sig glasögon utan att egentligen behöva dem.


Beryll Bild: Wikimedia

 Tidigare hade det varit så att glas av god kvalitet och väl slipat var extremt dyrt. Av denna orsak kom man i Europa på att istället slipa beryller, en halvädelsten. Denna var grönfärgad och ansågs välgörande för ögat.
Av ordet beryller har sedan ordet brillor skapats.
Dessutom har vi en rest av detta i vårt ord förbryllad som är en avledning av ordet brillor.



tisdag 7 februari 2012

Handväskan som tidskapsel!


Cartierväska från 1930. Bild: Polyvore

Innehållet i en gammal handväska är en tillförlitlig tidskapel. När en samlare av coutureföremål öppnade en Cartierväska från 1930-talet, som en gång tillhört en kvinnlig revyartist, fann han en flaska parfym, en liten anteckningsbok med sönderfallande blad och ett par, helt rena, steppunderbyxor i rosa satin. Det är klyftan mellan den respektabla utsidan och den djupt privata insidan som ger en handväskan dess erotiska och gränsöverskridande laddning.


England 1500-tal
Handväskan uppträder som tillbehör till kvinnodräkten först efter 1900. På medeltiden och renässansen användes bältespungar medan kvinnorna under rokoko och empire hade små pompadourer och redikyler.

Pompadour är en liten handväska av siden uppkallad efter Ludvig XV:S mätress medan redikyl är en arbetspåse, jaktväska  eller stickpåse uppkallad efter det franska ordet redicule som betyder löjlig.




Väska från 1930-talet av Roger Model

 
Många böcker har skrivit där handväskan har förlöjligats på ägarinnans/kvinnans bekostnad. Psykologer har alltid betraktat handväskan med misstänksamhet, där ingen man sätter sina händer, därav namnet vagina dentata.

(Vagina dentata är latin och översätts ordagrant till betandad vagina. Det förekommer myter om kvinnor med betandade underliv i flera kulturer, och dessa återges ofta med syftet att varna folk från att ha sex med främlingar. (Från Wikipedia)


Bild: Huffingtonpost

Trots denna nedsättande syn på handväska är det inte många västerländska kvinnor som har lagt den åt sidan. Margareth Thatcher, f.d. brittisk premiärminister, gick aldrig någonstans utan sin rejäla handväska som hon kallade "min trogna följeslagare".


Skytisk pung 400-tal


Det är lätt att gissa att den första "handväskan" bestod av en handfull skinnstycken som knutits runt en käpp och blivit till en tillfällig behållare för mat och småredskap. Från detta enkla ursprung har väskan utvecklats och fått färg och form. Under medeltiden kan man säga att väskan var en androgyn acessoar och det som skiljde mellan mans- och kvinnoväska var små detaljer.


Bild; Detalj ur boken Scandinavian folklore, Laila Durán

Stora klumpiga axelremsväskor eller påsar som bars över kroppen vittnade om hårt kroppsarbete och var bara för bönder. Kanske är det därför som revolutionärers väskor alltid varit stora och omfångsrika.
Under 1500-talet när kjolarnas omfång växte, bar kvinnorna sina värdesaker i kjolvecken eller i en muff. Under 1600-talet blev det populärt att ha sina saker av värde i päronformade fickor som man knöt fast på höfterna under krinolin och underkjolar. Detta mode spreds så småningom till allmogen i olika länder.
Männen hade inte längre behov av någon hängande börs eller väska eftersom de hade fastsydda fickor i kläderna. Här börjar skillnaden mellan man och kvinna vad gäller väska elle ej.


Redikyl från Frankrike 1790-tal

När empiren gjorde sitt inträde i slutet av 1700-talet föddes det som blev dagens handväska. Den första handväskan av skinn kom i början av 1800-talet då behovet av att använde en rejäl hantagsförsedd kappsäck behövdes för resor, den såg ut som en resväska i miniatyr.


När Grace Kelly, 1956, bar Hermèsväska "Haut à Courroies" uppstod en kult som lever än i våra dagar.
Bild: Omslag till tideningen Life


Det finns de som anser att kvinnas handväska visar en bild av hennes självständighet. På 1300-talet visade kvinnor av rang stolt sina världsliga tillhörigheter i en kedja på höften. På 2000-talet kan de som har möjlighet visa sin rang genom att bära en väska av ett visst exklusivt märke.



Calvin Klein 2001


Dagens handväskor kan se ut hur som helst, nästan.
Calvin Klein fullbordade sjuttiotalets duffelbag, med sin rena enkelhet är den nästan könsneutral.
Den som inte vill köpa en ny exklusiv väska kan göra fynd bland alla second handväskor eller
varför inte göra en själv.
Sedan är det bara att fylla väskan med personliga saker och skapa sin egen tidskapsel.

Bild: Florin pysslar



Sagt: "Intellektuella ting är mycket mer spännande än sex."
-Vivienne Westwood