onsdag 23 november 2011

Lapptäcken för samlare!


Amishfolkets lapptäcken är populärare än någonsin. Deras hantverk och lappteknik utstrålar enkelhet och lugn och med sparsmakad dekoration. Mönstret byggs upp med olika geometriska former och färgställningen är ofta en aning dunkel.


Amishfolken anser att nytt är bättre än gamalt. Gamla täcken symboliserar den tid som gått och representerar en tid då man hade långa familjekvällar och arbetade tillsammans. Denna inställning har medfört att amish har sålt de flesta av sina äldre täcken. Många av dessa äldre lapptäcken är inköpta av museer och privata samlare.




Från början var intresset för dessa täcken inte stort bland den övriga amerikanska befolkningen men när intresset kom igång steg intresset i snabb takt.
Det var inte förrän i mitten av förra århundradet som andra utanför amish blev intresserade. Under senare år har det hänt att presumtiva köpare stannat till oanmälda i amishsamhällen för att köpa täcken vilket inte alltid varit populärt då de inte vill bli störda. De amishkvinnor som öppnat butik på hemmaplan med sina nyproducerade täcken har då satt upp skyltar om öppettider och markerade att ingen försäljning sker på söndagar.


Amishkvinnorna började relativt sent, kring 1880, att sy lapptäcken. De tygester som var användbara till lappeknik fanns inte i tillräcklig mängd och färg och det tyg de behövde att komplettera med var allt för dyrt att köpa.
När industrialiseringen började ta fart påverkade detta bomullstillverkningen som rationaliserades och därmed sjönk priset. Detta medförde att amish fick större möjlighet till tyginköp och därmed steg intresset för tekniken, som ökade explosionsartat.
Amishtäcken har varit så populära och efterfrågade att även andra som inte tillhör amish, har sytt täcken i den dova färställning som känneteckenar amish. Täckena har sedan sålt som "äkta amish".




Kvinnorna utvecklade lapptekniken till en konst och de sydde sina täcken för att användas av familjen. De hade ingen tanke på att sälja sina arbeten. Lapptäckessömnaden blev ett sätt att hålla det sociala nätverket intakt. När unga flickor ansågs vara i lagom ålder introducerades de i konsten att sy och fångades samtidigt upp av de egna så att de inte fick andra intressen utanför "sin" grupp. 


 



Enligt Nationalencyklopedin är amish [ei´miʃ eller ɑ:´miʃ] en etnoreligiös grupp av bönder i nordöstra USA. Cirka 150 000till antal  varav 75 % i Pennsylvania, Ohio och Indiana. De är organiserade i Old Order Amish Mennonite Church, vars religiösa doktrin härrör från den schweiziska anabaptistiska rörelsen, som tillkom under reformationen. Amishsekten grundades 1693–97 av Jakob Ammann.



Bild: Amishhandquiltin



tisdag 15 november 2011

Generationsbyte i språkbruket!

Reklam för klädkedjan Algots.
Mannen på bilden är världsmästaren i boxning Ingemar Johansson,

För den fullvuxna generationen finns det ord som knappast inte används länge. Ord som en gång varit självklara men som nu har bytts ut mot andra likvärdiga ord eller rent av dött ut.



Vad sägs om blåställ. I ordboken får man veta att det är arbetskläder som traditonellt tillverkats av blått tyg.
Koreaduffel var en rock med huva. I motsats till den klassika duffeln hade den dragkedja och var gjord i ett vindtätt gönt material. En typ av parkas.

Braxor. Ja, kanske används det ordet fortfarande, byxor betyder det.
Cykelklämmor då? Känns det bekant? En liten metallklämma som herrarna satte fast i nederkanten av sina byxor för att inte dessa skulle trassla in sig i kedjan under cykelturen.


Bild: Dalaregementsmuseer.se


För att hålla byxorna uppe behövdes det hängselstroppar. 
På insidan av herrbyxorna fanns förr två knappar i linningen där man knäppte fast hängslan. Änden på hängslan var formad som ett upp och nervänt V och det var detta som man knäppte fast.

Nylonskjortan sågs som höjden av modernitet. Den var lättvättade och strykfri men ofta obehaglig att bära eftersom den kändes svettig och våt eftersom den moderna fibern inte kunde absorbera vätska.

Bild: Maria som sagt

Medan männen hade cykelklämmor så investerade det täcka könet ( inte det täckta utan täcka)  i kjolskydd. Dessa skydd kunde köpas och monteras på cykelns bakhjul för att skydda kjolen. Då var det också lämpligt att vara varmt klädd och ha kalasbyxor under kjolen. Under kalasbyxorna var det obligatoriskt med ett par onämnbara, altså trosor!



Underbyxor är kanske ett bättre ord.
Bild: Textilakivet, Västernorrland.

Ett annat ord för kvinna var donna.  Om hon var förlovad och därmed någon lycklig ung mans fästmö var hon en fjälla. Om den unga damen skulle gifta in sig i en "finare" familj så kanske hon behövde gå på charmskola. Ett pivatägt institut där man lärde sig kunskaper i etikett, det som numera kallas social kompetens.
En vågad donna köpte gärna ett kyssäkta läppstift. Ett positivt ord som användes i reklam för läppstift.
Ofta sades det att materialet i läppstiftet var torkad fågelspillning och fett och att den röda färgen kom från kochenillelusen.

Bild: Aunt Molly
Glojärn var slang för glasögon. Den som använde glasögon kallades ibland glasögonorm. Eftersom uttrycket var nedlåtande för den som bar glasögonen så är det lätt att dra slutsatsen att det var före den tid då glasögon kunde vara ett uttryck för personligheten, på ett positivt sätt. Numera följer glasögonbågarna och dess mode tätt samman med den övriga modetrenden.

Bild: Morbeget.se

Barnen hade livstycke.  Både pojkar och flickor hade långstrumpor. Dessa hölls uppe genom att vara försedda med en knapp vilken träddes in i en bit resårband som satt fast på livstycket.

....för att inte tala om allt vad jeansen kallades innan de blev jeans!





torsdag 10 november 2011

Stilikonen Gunilla Pontén, alltid ung!


Bild: Svensk damtidning

Det är inte åldern som avgör om en människa är ung eller gammal. Gunilla Pontén, modeskapare och designer är yngre än någonsin.
Om någon har varit banbrytare så är det hon, modeskaparen som startade ungdomsmodet i Sverige. Själv säger hon att det var på 1800-talet men närmare bestämt var det 1949.
Som designer profilerade hon sig med nyskapande design med ett speciellt form- och färgspråk. Hon har gjort både dam, herr och barnkläder men också kläder till ett antal filmer. Hon har arbetat för ett flertal svenska klädföretag men också haft ett femtontal egna butiker i städer som New York och Lausanne.
År 2008 hade hon egna butiker i Stockholm och Lidingö.


Gunilla Pontén klädd i sin egen design, klänningen Bubblan.
Jaegers hovfoto, taget ur ”Tyg och otyg” av G. Pontén, 1993.

Vid sin presentation vid hovet på 1950-talet gjorde hon en mycket uppmärksammad entré i sin okonventionelt designade klänning, som ansågs chockerande.

När tiden kom ikapp
 blev modellen ett frimärke.

Klädintresset har alltid funnits där. Som liten hade hon många fina dockor som hon tidigt började rita och sy kläder till.
Vid tretton års ålder var det Lauren Bacall och Katharine Hepburn som var förebilderna. De bar skjortor och långbyxor vilket vid denna tid var en sensation!
Däremot är sportmodet  ingen favorit. Gå omkring med stora ryggsäckar och se mer eller mindre ut som kloner har hon ingen förståelse för. Dessutom är sportkläder både dyra och fula så det går inte att skylla modet på ekonomin.

Bild: Nordiska museet

Hon gillar är den typ av kläder som arkitekter gärna bär. De har en särskild stil, ofta svartklädda.
Svart är sensuellt, sexuellt, sorgligt,avskalat, tråkigt och samtidigt distinkt och grafiskt. Helt enkelt suveränt!
Onödiga dekorationer hör inte till hennes smak. Ska det dekoreras så är formen det intressanta, hur plagget är skuret. Det kan vara i asymmetriska former och spännande linjer.


1976. Bild: Designarkivet

2008 fick hon KTH:s stora pris för att ha skapat tonårsmodet och för att jag har en helt egen stil. När priset delades ut och pristalet hölls så jämfördes henns arbete med om hon varit kemist och skulle ha upptäckt molekylen.



01
Bild: Gunilla Pontén kollektion 2011


 2003 belönades hon med Litteris et Artibusmedaljen.
Hon har skrivit  memoar­boken Tyg och otyg som kom ut 1993.
Hon har medverkat i boken Kvinnan mitt i livet 2003
Hon har medverkat i  Kärlek, lust, passion och romantik 2004.





Byxdress tidigt 60-tal.

Bild: Mats Landin
Nordiska museet.


”Livet är för kort för att se jävlig ut”, säger Gunilla Pontén –




Länkar:


tisdag 1 november 2011

Lite strumphistoria!

Bild: Marias garnhändelser

Nu är det trendigt att sticka igen!
En teknik som är enkel och kräver få hjälpmedel. Två stickor och lite garn och sedan är det bara att sätta igång.
Stickningen har funnits länge. Ibland tvistar de lärde om när och var stickningen tillkom.
De första mönsterstickade barnsockorna har man funnit i koptiska gravar från 400-talet f.v.t. Man har även hittat fragment av vad som verkar vara stickning från 100-talet.
Därefter har stickkonsten glömts bort för att uppfinnas igen på 1200-talet. Under alla dessa år syddes strumporna av lin eller tunt läder.
Stickningen dyker i Europa först upp i Spanien, vilket är naturligt då Spanien vid denna tid var ockuperat av morerna, som förde med sig tekniken.




Under det spanska modets tid bar man mångfägade strumpbyxor. Tidigare, under medeltiden, hade man benlindor, tunna tygemsor som man lindade runt foten och benet.
Under 1500-talet blev det vanligt med handstickade stumpor i Spanien, som var den tidens motsvarighet inom modet som Paris är idag. Ofta var dessa strumpor prydda med färggranna kilar och inte alls så elastiska som moderna stickade plagg eftersom man valkade och ruggade de stickade plaggen. Renässansens strumpor var till exempel nästan alltid valkade och sedan formade på ett ben av trä.

 
 Strumpvävstol från 1723 Bild: Jan Olson Arbetsliv

Under sent 1500-tal byggdes den första strumpvävstolen som förändrade stickningstekniken och dess  ekonomiska roll. Stickmaskinerna kunde endast sticka flata stycken och strumporna fick därför sys ihop med en söm där bak.


När männens byxor blev knäkorta, under barocken och rokokon, bar man vita sidenstrumpor till dessa byxor.
Även fransmännen påverkade strumpmodet. Under Ludvig XIV:s  tid bar man ljusblå eller röda strumpor.


Målning av Francois Boucher


Madame Pompadour var förebild för de eleganta damerna och bar gärna spetsstrumpor.

Under 1800-talet bar mannen byxor som gick till ankeln. Därmed var behovet av långa exklusiva strumpor förbi. Nu var strumporna korta och anonyma.

 
Bild: Laba.se