tisdag 21 juni 2011

Kochenill, en läcker liten lus!


Koschenill, denna läckra lilla lus har de flesta av oss kommit i kontakt med någon gång, både på kroppen och i munnen, utan att veta om det.
Kochenillelusen bär på ett starkt rött pigment som framställs ur torkade vingar av sköldlöss. När honorna parat sig tappar de vingarna som samlas ihop och torkas.

Bild: Wikipedia

Kochenillusens värdväxt är kaktusen Opuntia. Den lilla lusen skeppades för första med en skeppslast till Europa år 1523 då spanjorerna hade kommit till Mexico och förstått lusens och färgens värde.
Snart var kochenill Spaniens tredje exportvara efter guld och silver. Odling av kaktus och löss blev en god inkomstkälla för många mexikaner.
Det spanska monopolet upprätthölls genom dödsstraff för att föra ut levande löss från Mexiko men många försökte sig på smuggling och lyckades uppenbarligen.
På 1760-talet startade amerikaner odlingar i Sydstaterna sedan spreds odlingar till andra länder som Haiti, Madagaskar och Algeriet. Alla projekt lyckades inte, även om kaktusen trivdes, och det blev inga löss att färga med.
Kaktusen trivdes men inte lusen.
Under en period hade man odlingar på Kanarieöarna men när de konstgjorda stenkolsfärgerna s.k.anilinfärger, kom på marknaden i slutet av 1800-talet minskade odlingarna drastiskt. Idag odlas återigen lite på Kanarieöarna och i Mexiko.



Ullgarn färgat med kochenill
Bild: Medeltid-Stina

Varje hona innehåller tusentals ägg och det går 300 honor på varje hane. Vid odling av löss samlas honorna in under 2-4 skördeperioder om året där den första skörden alltid har bättre kvalitet än senare skörd. De dräktiga honorna som är uppsvullna av ägg, plockas bort från från kaktusen med en pinne eller borstas av. Vilda löss ger bara fjärdedelen så mycket färg men samlas under hela året. Den torkade kochenillusen  innehåller ett färgämne som, tillsammans med betämnen som alun och vinsten, färgar textilier röda.


Bild: Björn Ullhagen

Kochenill användes för att färga textilier men också och rouge och läppstift i rödaste rött. Koschenill innehåller karminsyra och färgen som erhålls vid färgning kallas karmin. Det är kanske därför som man förr i tiden benämde rött läppstift som "karmin".
När den röda färgen från kochenill finns som tillsats i livsmedel heter den E 120.





En av Carl von Linnés utsända naturforskare, Daniel Rolander, lyckades skicka en kaktus med löss till Linné från Surinam. I Uppsala hamnade den först i händerna på Linnés trädgårdsmästare som, ovetande om den dyrbara skatt som klättrade längs plantan, tvättade bort alla löss. När Linné upptäckte misstaget fick han "migraine, en av de svåraste paroxysmer han känt". Linné och Vetenskapsakademien försökte senare, utan resultat, hitta liknade färglöss i Sverige.


Bild: Helenes sida

torsdag 16 juni 2011

Den frivola tekniken frivolitet!

Bild: Wikipedia


Ordet frivolitet, kommer från franskan och betyder lättsinnig.
I Svensk ordbok finns ett liknande ord  frivolt som betyder yttrande el. frivol handling.
Slår man upp ordet i  Nationalencyklopedin står det frivolt, betyder bl.a. volt, kullerbytta}: bakåtvolt; frivolt; ord som förekommer inom simning och friidrott.
Kanske är det vad frivolitet är, en kullerbytta, fast med tråd.

Bild: National gallery, London


Varifrån tekniken kommer vet man inte men en trolig gissning är Orienten där tekniken fortfarande utförs arbeten i frivolitet.
Ludvig XV:s dotter mademe Adelaide och den engelska drottningen Charlotte är två av alla de kvinnor av hög rang som låtit sig porträtteras med frivolitetsskytteln i handen.
Konstigt nog finns det inte många porträtt där kvinnor är avbildade med ett färdigt eller åtminstone nästan färdigt frivolitetsarbete.


Bild: Arvika Nyheter


Tekniken tros härstamma från 1600-talet och används för att tillverka spetsar som kragar, brudkronor, näsdukar och små dukar.

Att slå frivoliteter tar mycket tid men ett fåtal verktyg, en bra skyttel och en virknål är allt. På äldre målningar kan man se att skyttelns storlek kan vara upp emot 20 cm och att handställningen var annorlunda vilket tyder på att tekniken utvecklats och förändrats.



Tekniskt hör frivolitet till samma grupp som makramé, pinnspets och filé och är inte avsedd för att skapa bilder eller figurer.
Systemet bygger på ett antal ringar och bågar som kombineras. knuten är en dubbelknut och består en vänsterknut och en högerknut.
Den som är kunnig ritar sitt eget mönster och arbetar med flera skyttlar på en gång.
Många tror att tekniken är förlegad och nästan utdöd men så är inte fallet. Kurser och nya böcker gör att tekniken utvecklas får nya impulser.


Bild: Syfröken blogg

söndag 12 juni 2011

Daldräll, ett europeiskt allmängods!

Bild: Wikimedia

Daldräll är en vävteknik som vävts i hela Europa sedan 1600-talet om inte tidigare. Även i nordamerika har man tillämpat tekniken.
Det svenska namnet Daldräll har tekniken fått eftersom tekniken förekommit mest i dalsocknarna Gagnef och Leksand. I dessa socknar har tekniken däremot inte kallats daldräll utan läskrus eller lärftkrus. Ett förtydligande av namnet skulle då vara att krus står för mönster och lärft eller läs står för bottentyg. Altså mönster på bottentyg.


Bild: Loppberga

Daldrällen hade lägre status än köpetyger men högre än än de vanliga slätvävarna.
Väven fick fotfäste i de områden där det fanns en tradition av mönstervävda klädestyger eftersom det redan fanns enkla vävstolar på gårdarna.
Vävtekniskt solvade man väven på ett finurligt sätt för att åstadkomma fyra partier. Detta medförde att man klarade sig med fyra trampor. Hade man en vävstol med sex trampor var det lättare då man kunde göra trampuppknytningen på två fristående trampor och slapp dubbeltrampning för att få tuskaftsbotten.


Bild: Inspriration vid Dalälven


Till de synliga plaggen i vitt passade det bra med denna teknik då man hade bomull i varpen och botteninslag och lin i mönsterinslaget. Linet gav då en extra lyster mot den matta bomullsbottnen.


Bild: Utsikt från vävstugan

Daldrällen användes också som hemtextil. Eftersom vävstolarna ofta inte var bredare än 70-80 cm var det vanligt att man sydde ihop två eller flera längder för att få en bredare väv. Detta krävde att den som vävde tänkte på att väva mönsterrapporten i ett bestämt mått så att de båda längdernas mönster stämde när man sydde ihop dem.
Om de som var rutinerade att väva mönster sades det att rapporterna stämde på millimetern.






Bild: Landstinget Dalarna



Hemtextilierna vävdes ofta grövre kvalitéer med mönsterinslag av kulört ullgarn och botten av lin eller bomull. och användes som förlåter eller fälltäcken.


Vävnota  ur boken Daldräll